Gölin Karolina

Vem ringer du om du känner dig ensam? Vem svarar alltid, oavsett tid på dygnet? Vem får dig alltid att må bra igen, bara genom att säga en mening eller två? I min värld har det alltid vart mina föräldrar. Oavsett hur arg jag vart på dom, hur osams vi varit och hur olika vi sett på saker och ting kunde vi alltid förlåta varandra. Älska, glömma och förlåta var en återkommande dans i våra liv.

 

Men vad gör en när dessa personer helt plötsligt rycks från en? Personerna som kunde svara på hur jag lyckades med äggen eller hur jag lödde ihop kablar. Självklart blir äggen överkokta och kablarna misslyckade, men det är så mycket mer i livet som händer när så viktiga personer rycks från en i så "tidig" ålder.

 

Nog för att jag idag är vuxen nog att själv veta hur jag kokar mina ägg, så känns det helt plötsligt som om anledningen till att jag misslyckades är för att mina föräldrar inte finns kvar i livet. Känslan av misslyckanden är så mycket tyngre vissa dagar, för det känns som om det inte finns någon att fråga. Hela ens beteendemönster måste ändras.

Jag som normalt sett alltid ringde mamma när jag behövde råd med hur jag rengjorde ugnen måste nu hitta andra sätt. Men den insikten kommer alltid efter att jag tagit upp telefonen, letat upp mammas nummer och insett att det inte längre är hon som kommer att svara. Och där, med skurtrasan i andra handen, kommer det som en våg över mig:

Vid varje högtid, så som födelsedagar eller jul, kommer nästintill alltid frågan: "Vad ska du göra då? Fira med familjen?". Ja, självklart har jag mina bröder kvar i livet, vilket jag är tacksam över, men de har sina egna familjer och traditioner. Av den anledningen är jag inte självklart inräknad i deras planer på dessa högtider. Känslan över att då, dagen innan julafton, stå och inte veta om en har någon att fira med i över huvud taget ger en ännu en gång insikten:

Det finns få personer som känner mig så bra som mamma gjorde. Vi pratade om allt och ingenting, skrattade och grät i varannan mening och älskade och hatade livet tillsammans på dygnets alla timmar. Även om jag idag har vänner jag vet finns där för mig när jag helst behöver det så finns det få saker som att ringa mamma och bara gråta ur sig allt. All kärlek, smärta, lycka och förtvivlan. Ingen kan ersätta mammas tystnad i andra sidan telefonen, eller hennes mjuka famn. Så, där i de lyckligaste av ögonblick kommer vågen ännu en gång:

 

Allt jag tar mig för idag, gör jag med mamma och pappa i bakhuvudet. De finns med mig när jag lagar mat, jobbar, är med vänner, gråter, skrattar, upplever nya saker och tänker tillbaka. De finns med mig i allt jag gör, allt jag är och allt min framtid har att erbjuda. På gott och ont. Det här är inte ett "tyck-synd-om-mig" inlägg, utan en förklaring på hur förjävla tungt det är vissa dagar att göra de enklaste sakerna. Idag är en sådan dag.