Gina Tricot-chick vs. Suicide Girls
Vem kunde tro att jag ens skulle fundera på att falla för grupptrycket, eller ens ordet "normal"?
Jag har kommit till ett ganska stort dilemma i mitt liv - Min stil. Jag älskar piercingar och tatueringar, det tänker jag inte blunda för, men jag märker också att med piercingar följer inte precis framgång inom jobbvärlden!? Jag vill arbeta med människor, hellst som inredningsdesigner eller i butik - det vet jag! Jag har dock sagt till mig själv: "Aldrig att jag skulle ta ett jobb där dom inte respekterar mig för hur jag ser ut". Men i ärlighetens namn kände jag redan för ett år sedan, när jag jobbade som inredningsdesginer, att jag inte blev lika seriöst bemött av alla mäklare, kunder och återförsäljare man träffade inom branchen med min, inte alls så extrema, stil.
Bara det lilla faktum att jag älskar baggy-jeans har också blivit ett "problem". Jag har så många gånger fått höra "Men ska du inte köpa dig ett par tajta, riktiga, jeans? Du kommer passa på bra i det!" Ja, jag köpte mig ett par tajta jävla jeans och jag bara använt dom två gånger - en gång som tajta och andra gången med halva röven framme, precis som jag gillar det! (För ja, det kan faktiskt vara så att man inte trivs med att klämma sönder alla jävla organ i magen eller få rövsvett bara av att försöka få på sig dom där helvetes-byxorna.) På morgonen på väg till inredningskunder tänkte jag många gånger till både en och två gånger innan jag skulle sätta på mig mina baggy-jeans som jag egentligen gillar mest, men valde ofta istället dom obekväma och halv-slimma jeansen mest för att känna mig mer accepterad av kunden till den där 5 miljoners-lägenheten man skulle inreda den dagen. Löjligt men sant!
Och hur många gånger har jag inte fått höra: "Men du passar så mycket bättre utan dom där stora hålen i öronen"? Jag gillar mina stora hål i öronen, och ja - jag funderar på att göra dom större, men när dom orden kommer från människor man verkligen tycker om gör det ont och det får en på andra tankar. Jag har också länge funderat på att pierca mig mer och även skaffa någon tatuering, men av erfarenhet så funderar inte det i praktiken för en karriär. Man ska vara lagom, normal och inte sticka ut för mycket. Ska man då verkligen behöva se ut som en Gina Tricot-chick eller en copy av Blondin-Bella bara för att komma någon vart?
Jag blir arg på mig själv att det är så, fast det kanske mest har med min inställning att göra. Om jag tror att piercingar och tatueringar förhindrar offentlig framgång så blir det ju också så. Men.. Är det inte så egentligen? Hur många har sett en Lukas Zpira-copy läsa upp vädret i TV4? Eller kanske en Suicide Girl som värdinna för Alfred Nobel-galan, eller ens om flygvärdinna? .. Nej, juste!
Jag har kommit till ett ganska stort dilemma i mitt liv - Min stil. Jag älskar piercingar och tatueringar, det tänker jag inte blunda för, men jag märker också att med piercingar följer inte precis framgång inom jobbvärlden!? Jag vill arbeta med människor, hellst som inredningsdesigner eller i butik - det vet jag! Jag har dock sagt till mig själv: "Aldrig att jag skulle ta ett jobb där dom inte respekterar mig för hur jag ser ut". Men i ärlighetens namn kände jag redan för ett år sedan, när jag jobbade som inredningsdesginer, att jag inte blev lika seriöst bemött av alla mäklare, kunder och återförsäljare man träffade inom branchen med min, inte alls så extrema, stil.
Bara det lilla faktum att jag älskar baggy-jeans har också blivit ett "problem". Jag har så många gånger fått höra "Men ska du inte köpa dig ett par tajta, riktiga, jeans? Du kommer passa på bra i det!" Ja, jag köpte mig ett par tajta jävla jeans och jag bara använt dom två gånger - en gång som tajta och andra gången med halva röven framme, precis som jag gillar det! (För ja, det kan faktiskt vara så att man inte trivs med att klämma sönder alla jävla organ i magen eller få rövsvett bara av att försöka få på sig dom där helvetes-byxorna.) På morgonen på väg till inredningskunder tänkte jag många gånger till både en och två gånger innan jag skulle sätta på mig mina baggy-jeans som jag egentligen gillar mest, men valde ofta istället dom obekväma och halv-slimma jeansen mest för att känna mig mer accepterad av kunden till den där 5 miljoners-lägenheten man skulle inreda den dagen. Löjligt men sant!
Och hur många gånger har jag inte fått höra: "Men du passar så mycket bättre utan dom där stora hålen i öronen"? Jag gillar mina stora hål i öronen, och ja - jag funderar på att göra dom större, men när dom orden kommer från människor man verkligen tycker om gör det ont och det får en på andra tankar. Jag har också länge funderat på att pierca mig mer och även skaffa någon tatuering, men av erfarenhet så funderar inte det i praktiken för en karriär. Man ska vara lagom, normal och inte sticka ut för mycket. Ska man då verkligen behöva se ut som en Gina Tricot-chick eller en copy av Blondin-Bella bara för att komma någon vart?
Jag blir arg på mig själv att det är så, fast det kanske mest har med min inställning att göra. Om jag tror att piercingar och tatueringar förhindrar offentlig framgång så blir det ju också så. Men.. Är det inte så egentligen? Hur många har sett en Lukas Zpira-copy läsa upp vädret i TV4? Eller kanske en Suicide Girl som värdinna för Alfred Nobel-galan, eller ens om flygvärdinna? .. Nej, juste!
vs. 
Vem duger bäst åt TV4-vädret?
Framgången kan man garanterat få även fast man är piercad och tatuerad. Visst, det blir säkerligen svårare inom vissa branscher och vissa jobb lär man bli helt utestängd från, men vill man verkligen ha ett jobb där man inte får vara sig själv?
Klart att du som inredningsdesigner kan se ut som du vill. Folk är bara inte vana att se folk med en "annorlunda" stil, men i slutändan är det ändå din personlighet och ditt yrkesmässiga kunnande som väger tyngst, det är jag säker på!
Jag säger stå på dig, backa inte en tum och våga vara den du känner att du är!
//We who are not as others